Ekologisk fackreferens: komplett livscykel, habitatkrav och värdväxtkoppling.
En strukturerad kunskapskälla för Biologisk Mångfald och Visdomsfrön.
Stenkryparen är ett topprovdjur i småkrypsvärlden (makrofaunan). Dess närvaro påverkar hela näringsväven i markskiktet:
Populationsreglering: Genom att jaga ett brett spektrum av bytesdjur förhindrar den att vissa arter (som hoppstjärtar eller specifika insektslarver) förökar sig okontrollerat.
Indirekt nedbrytning: Även om stenkryparen inte äter dött växtmaterial direkt (som daggmaskar gör), gynnar den nedbrytningsprocessen genom att äta de djur som annars skulle beta för hårt på nyttiga svampar och bakterier i jorden.
Föda för större djur: Den är i sin tur en viktig proteinkälla för större djur som igelkottar, paddor, näbbmöss och vissa fåglar (exempelvis koltrastar som letar i lövförna).
Indikator på biologisk mångfald: En trädgård med en frisk stam av stenkrypare indikerar ofta en god markhälsa med bra fuktighet och tillgång på organiskt material.
Fuktkrav: Till skillnad från insekter saknar stenkrypare ett skyddande vaxskikt på sitt skal (exoskelett). Det betyder att de förlorar vätska snabbt. Därför lever de uteslutande i fuktiga miljöer.
Under stenar och bark: Här är temperaturen stabil och fuktigheten hög.
Lövförna och kompost: Det översta skiktet av dött organiskt material är deras primära jaktmark.
Trädgårdar och stadsmiljöer: De är mycket anpassningsbara och trivs utmärkt i mänskliga miljöer så länge det finns gömställen.
Vertikal vandring: Under torra perioder eller sträng kyla vandrar de djupare ner i jordsprickor för att hitta fukt eller frostfritt skydd.
Är ett rovdjur som har giftgaddar. Dessa gaddar har ungefär lika starkt gift som den svenska getingen och är således inte farlig för människan. Den livnär sig bland annat på smådjur, insekter, maskar och gråsuggor.
Nektar / Pollinering
Stenkryparen använder inte synen för att jaga (de har enkla punktögon som främst skiljer på ljus och mörker). Istället förlitar de sig på:
Kemoreceptorer: De ”smakar” av omgivningen med sina långa antenner.
Mekanoreceptorer: De känner av vibrationer i marken från ett byte som rör sig.
När de väl får kontakt använder de sin extrema snabbhet för att överrumpla bytet och injicera gift via sina käkfötter.