Ekologisk fackreferens: komplett livscykel, habitatkrav och värdväxtkoppling. En strukturerad kunskapskälla för Biologisk Mångfald och Visdomsfrön.
Hepialus humuli
Ekologisk funktion
Humlerotfjärilen fungerar som en länk mellan processer under och ovan jord:
Nedbrytning och näringscirkulation: Som larv lever den på rötter av örter och gräs. Genom att gnaga på rötter bidrar den till att bryta ner växtmaterial och skapar små kanaler i jorden som förbättrar syresättningen (bioturbation).
Viktig födokälla: * Larven: Eftersom larven är stor, fet och näringsrik (ofta kallad ”rotätare”) är den en eftertraktad delikatess för djur som gräver i marken, till exempel grävlingar, igelkottar och sorkar. Även fåglar som stare och kråkor letar efter dem i gräsmattor och hagar.
Den vuxna fjärilen: Under sin korta tid som vuxen (fjärilen saknar fungerande mundelar och äter ingenting) utgör den viktig föda för fladdermöss och nattaktiva fåglar under sina karakteristiska parningslekar i skymningen.
Indikatorart: Förekomst av humlerotfjäril tyder ofta på en stabil och ostörd markmiljö, eftersom deras tvååriga livscykel i jorden gör dem känsliga för tung jordbearbetning eller bekämpningsmedel.
Habitat krav
För att humlerotfjärilen ska trivas krävs en miljö som erbjuder stabilitet över flera år:
Ostörd mark: Den föredrar miljöer där jorden inte plöjs eller grävs om varje år. Typiska miljöer är ängs- och betesmarker, skogsbryn, dikesrenar och gamla trädgårdar.
Värdväxter (Rötter): Larven är inte kräsen men behöver tillgång till kraftiga rötter. Favoriter inkluderar:
Humle (naturligtvis), men också brännässla, tistlar, maskros, skräppa och olika sorters gräs.
Markfuktighet: Eftersom larven lever i jorden under två år är den känslig för extrem torka. Den föredrar jord som håller en jämn fuktighet utan att vara vattenmättad.
Vegetationsstruktur: De vuxna hanarna behöver öppna ytor med högt gräs där de kan utföra sin ”pendlande” parningsflykt (lek) i skymningen.
Humlerotfjäril
0
En stor rotfjäril som är lätt att känna igen. Flygtiden infaller vanligen i juni, längre norrut i juli. Arten är känd för sin svärmning då ibland hundratals silvervita hanar utför en pendlande dans under en kort stund i skymningen.
Vingspann hane 42–57 mm, hona 59–75 mm. Huvud och mellankropp är ljust ockragula. Bakkroppen är mörkt ockragul till mörkt gråbrun. Antennen är kort, rödbrun hos hanen, gråbrun hos honan. Hanen har 15–19 antennsegment, men det finns uppgifter om hanar med upp till 24 segment. Honan har 18–24 antennsegment. På hanens bakskenben sitter stora, yviga, gula doftpenslar som fälls ut vid svärmningen. Hos hanen är både fram- och bakvingarna silvervita med blekröda framkanter och med ljust gula vingfransar. Framvingarna hos honan är ljust ockragula med varierande blekröd teckning och har ljust ockragula vingfransar, medan bakvingarna är varierande gråröda till grågula och vanligen något gråare mot vingens bas. Honor utan teckning på framvingarna förekommer också, men är mer sällsynta. Vingarnas undersidor är hos båda könen brungrå med brunröda vingribbor och brunröda fjäll mot kanterna. Hos underarten thulensis, som förekommer på Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna, varierar hanen i färg från att vara tecknad ungefär som honan till rent silvervit, medan honan vanligen har gula framvingar med gråbrun teckning. Ägget är ovalt, från början gulvitt men mörknar och blir svart efter några timmar. Den nykläckta larven är ungefär 3 mm, vitaktig med ljusgult huvud och ljusgul första ryggplåt på mellankroppen. Den fullvuxna larven blir 40–50 mm lång och är glänsande ljusgul. Huvudet och första ryggplåten på mellankroppen är ljusbruna, och de två följande ryggplåtarna har bruna fläckar. På bakkroppssegmentens ryggsida sitter bruna, vårtliknande utskott med korta, mörka borst. Även på sidorna sitter borst på varje segment. Andningshålen är mörka. Larvens ben är ljusbruna. Puppan är ungefär 30 mm lång och ungefär 8 mm bred. På sjätte bakkroppssegmentets buksida sitter en tvärgående kam bestående av små, något spetsiga tänder på ryggsidan som går över i mindre tänder och fortsätter, med antingen mindre tänder eller skarpa oregelbundna kanter, på det femte bakkroppssegmentet.
Även om arten fortfarande är vanlig i Sverige, har den minskat kraftigt i andra delar av Europa (t.ex. Storbritannien). De största hoten är: Intensivt jordbruk: När ängar görs om till åkermark dör larverna vid plöjning. Fragmentering: Eftersom fjärilen inte flyger särskilt långa sträckor har den svårt att sprida sig om lämpliga livsmiljöer ligger för långt ifrån varandra.
Visste du att…
När larven väl blir en fjäril har den en väldigt speciell parningslek? Under sena sommarkvällar ”pendlar” hanarna fram och tillbaka över gräset i en särpräglad flykt för att locka till sig honor. Hanarna är helt silvervita på ovansidan, vilket gör att de nästan ser ut som små spöken som svävar i skymningen.
