Att bo på Gussnavagården i tio år gav mig något som man aldrig kan läsa sig till: perspektiv. Från det att jag satte spaden i jorden 2015 till att jag lämnade över stafettpinnen 2025, har varje buske, sten och byggnad en historia. Här är dokumentationen av en gård som blev min främsta läromästare.
Behovet av en bod var stort för att ha lättare tillgång till alla trädgårdsverktyg och den utrustning som krävdes för att hålla gården i form. Lösningen kom från oväntat håll när en vän i Vellinge erbjöd oss en bod som stod oanvänd på hans tomt. Han fraktade den generöst hela vägen till oss, och därmed lades grunden för vad som skulle bli en tioårig utvecklingsresa.
2018 April: Förarbete & Platsbyggnad
Först behövde vi bygga upp och jämna till platsen där boden ska stå. Vi använde Buster för att jämna till marken; även om skopan inte är helt lämpad för att trycka, gjorde den ett bra jobb. För att säkra bodens livslängd placerade vi ut stenar som grund för att lyfta upp konstruktionen från markfukten.
2018 Juli: Golvläggning & Klimatsäkring
Några månader senare fokuserade jag på att färdigställa golvet i den andra halvan av boden med återbrukad trall. Samtidigt påbörjades arbetet med att isolera och vindtäta väggarna för att skapa ett bättre klimat för förvaring. Eftersom jag inte hade så mycket isolering hemma fick det bli en lösning där jag använde det material som fanns tillhands – ett bra exempel på gårdens princip om att ta vara på resurserna.
2019: Målning och estetiskt lyft
Under 2019 var det dags att ge boden sitt slutgiltiga utseende. Efter det intensiva förarbetet med grund och isolering året innan, fokuserade jag nu på att skydda fasaden och få byggnaden att smälta in i gårdens miljö. Genom målningen förvandlades boden från ett rått bygge till en färdigställd del av trädgården.
2024: Stenläggning & Framtidsplaner – Säkrare mark och historiska stenar
Under 2024 insåg jag att markarbetet vid boden behövde en sista touch. De gamla stenplattorna hade gjort sitt; de låg ojämnt och hade blivit så hala att det nästan var farligt att gå där.
Lösningen fanns i form av ett gäng vackra tegelstenar som vi fått av en vän. Stenarna har en egen historia då de en gång legat som marksten i Vellinge. Nu har de fått nytt liv här på gården. Det tar sin tid att få det perfekt – just nu borstar jag ner grus i sprickorna med jämna mellanrum för att få det stabilt – men det kommer bli riktigt bra när det satt sig ordentligt.
Nästa steg i tankarna är att snygga till rabatten på höger sida, precis där den röda tunnan står idag. Det är det som är det roliga med Gussnavagården – man blir aldrig riktigt färdig, det finns alltid utrymme för en ny idé!
Luminali 
