Markemi

Växten behöver näring för att kunna växa, öka i massa samt sätta frukt.

Vad innehåller markvätskan?

Markvätskan är den vattenlösning som finns i markens porer. Den är en avgörande del av jorden eftersom det är genom markvätskan som växter tar upp all sin näring. Markvätskan består av tre huvudsakliga komponenter:

Vatten: Den största delen av markvätskan är vanligt vatten (H₂O).
Lösta mineralämnen: I vattnet finns lösta mineraler och näringsämnen. Dessa kommer från förvittring av bergarter samt från nedbrytning av organiskt material. Det är dessa ämnen som utgör växternas ”mat”. Exempel på mineraler som finns i markvätskan är kväve, fosfor, kalium, kalcium och magnesium.
Gaser och organiska föreningar: Markvätskan innehåller även gaser som syre (som är viktigt för rötternas andning) och koldioxid. Dessutom finns det olika organiska föreningar som kommer från nedbrutet material och från mikroorganismer i jorden.

Kort sagt kan man beskriva markvätskan som jordens ”blodsystem”. Den transporterar livsviktiga näringsämnen från jorden till växternas rötter, vilket är en förutsättning för allt växtliv.

Vad är urlakning?

Urlakning, eller utlakning, är en naturlig process där vatten som rör sig genom marken löser upp och transporterar bort ämnen. Det kan liknas vid att brygga kaffe, där det varma vattnet drar ut smaker och mineraler ur kaffebönorna.

Hur fungerar urlakning?

Processen: När regn eller smältvatten rinner ner genom markens olika lager, fungerar det som ett lösningsmedel. Vattnet tar med sig lösliga mineraler, näringsämnen och andra föreningar ner till djupare jordlager eller grundvattnet.
Jordens beståndsdelar: De ämnen som urlakas kan komma från nedbrutna bergarter och organiskt material. Jordens pH-värde och struktur påverkar hur snabbt urlakningen sker. En sur jord och en jord med stor andel sand urlakas oftast snabbare.
Konsekvenser: Urlakning är en viktig del av jordmånsbildningen. Det kan dock vara en nackdel i odlingssammanhang, eftersom viktiga näringsämnen som kväve och kalium kan tvättas bort från växtrötternas räckvidd.

För att motverka urlakning kan man tillföra organiskt material, som mull, som hjälper till att binda näringsämnen i jorden. Man kan också odla täckgrödor under hösten för att ”fånga” näringsämnena i sina rötter.

Vad är jordkolloider för något?

Jordkolloider är de minsta, mest aktiva partiklarna i jorden. De är så små att de har en enorm yta i förhållande till sin volym, och det är på denna yta som många av jordens kemiska reaktioner sker.

De två vanligaste typerna av jordkolloider är:

Lerpartiklar: Dessa är negativt laddade mineralpartiklar som är mindre än 0,002 mm i diameter. De är den viktigaste typen av jordkolloider.
Humuspartiklar: Dessa är nedbrutet organiskt material som också är negativt laddat.

Vad har kolloiderna för egenskaper?

Jordkolloiderna, som främst består av lerpartiklar och humus, har en rad viktiga egenskaper som är avgörande för markens kvalitet.

Negativ laddning: Kolloiderna är negativt laddade. Det gör att de fungerar som små magneter som attraherar och binder till sig positivt laddade joner, som exempelvis kalcium (Ca2+), kalium (K+) och magnesium (Mg2+). Detta förhindrar att viktiga näringsämnen spolas bort från marken vid regn.
Vattenbindning: Kolloidernas stora yta ger dem en stor förmåga att binda vatten. Detta är avgörande för att jorden ska kunna hålla fukt och förse växterna med vatten.
Buffringsförmåga: Kolloiderna bidrar till jordens buffringsförmåga, det vill säga dess motståndskraft mot snabba förändringar i pH-värde. De kan binda både basiska och sura ämnen, vilket hjälper till att hålla pH-värdet stabilt.
Strukturbildning: Kolloiderna fungerar som ett ”lim” som binder samman jordpartiklarna till större klumpar, så kallade aggregat. Denna process är avgörande för att skapa en bra, lucker jordstruktur med god dränering och syresättning.

Kort sagt är kolloiderna jordens ”kemiska motor”. De styr tillgången på näringsämnen och vatten och är en förutsättning för en frisk och fertil jord.

Varför har jordkolloiderna så stor yta?

Jordkolloiderna har en så stor yta eftersom de är extremt små. Kolloider är de allra minsta partiklarna i jorden, mindre än 0,002 millimeter i diameter. När man delar upp ett material i mindre och mindre bitar, ökar den totala ytan dramatiskt i förhållande till volymen. Tänk dig en stor kub. Om du delar den i åtta mindre kuber, har du nu dubbelt så stor total yta som den ursprungliga kuben hade.

Eftersom kolloiderna är så mikroskopiskt små, har de en massiv yta att interagera med. Det är denna stora yta som gör att de kan binda och hålla fast vid stora mängder vatten och näringsämnen. Den stora ytan är alltså nyckeln till nästan alla deras viktiga egenskaper.

De huvudsakliga jordkolloiderna har två olika ursprung:

Mineralogiska kolloider: Dessa kommer från nedbrutna mineraler och bergarter. Det vanligaste exemplet är lerpartiklar, som är mycket små silikatmineraler. De har en negativ ytladdning, vilket gör att de kan binda till sig positiva joner.
Organiska kolloider: Dessa består av nedbrutet organiskt material, det vill säga humus. Humuspartiklar är också negativt laddade och har en mycket stor yta, vilket ger dem en exceptionell förmåga att binda näringsämnen och vatten.

Tillsammans utgör de mineralogiska och organiska kolloiderna den del av jorden som är mest kemiskt aktiv. De samarbetar för att skapa en bördig och stabil jordmån.

Växtnäring kan förekomma på tre sätt i marken, vilka?

Växtnäring kan förekomma på tre sätt i marken, och växterna tar upp dem olika beroende på deras form.

I markvätskan: Vattenlösliga näringsämnen, som nitrat (NO3−), finns upplösta i markvätskan. Växterna kan ta upp dessa joner direkt via sina rötter.
Bundna till jordpartiklar: Positivt laddade näringsämnen, som kalium (K+) och kalcium (Ca2+), binds till de negativt laddade jordkolloiderna (lera och humus). Växterna kan sedan byta ut dessa joner med vätejoner (H+) som de själva producerar, en process som kallas jonbyte. (små lerpartiklar)
I fast form: Näringsämnen finns bundna i svårnedbrytbara mineraler och i organiskt material. Dessa näringsämnen är inte omedelbart tillgängliga för växterna. Först måste de brytas ner av mikroorganismer, en process som kallas mineralisering, innan de blir tillgängliga i markvätskan eller kan bindas till jordkolloiderna. (humus, berggrund osv)

Växtens näringsupptag

En process som kräver energi som frigörs vid cellernas andning och är beroende av samma faktorer (temperatur, vatten- och syretillgång). Näringsämnena i marken tas upp i form av joner. Näringsupptaget sker till stor del tillsammans med vattenupptaget (osmos). Jontransporten från ledningssträngarna
till insidan av cellerna (liksom från markvattnet) sker med s k
bärarmolekyler som binder joner vid sig genom jonbyte.

Jontransporten

För att byta positiva joner (ex K+ och Ca2+) lämnar bärarmolekylerna vätejoner (H+) i utbyte., och för att binda negativa joner (ex nitrat, NO3´).

De flesta näringsämnenas joner är positivt laddade. Rötterna avger då H+ (vätejoner) i utbyte → naturlig försurning vid växternas tillväxt I naturen återgår pH-värdet till det ursprungliga vid nedbrytning eller t ex skogsbrand. I odlad jord höjs pH-värdet med hjälp av kalkning.

Växtnäringen som finns fritt i markvätskan kan ibland försvinna. När händer detta och finns det problem med det?

Växtnäringen som finns fritt i markvätskan kan försvinna genom en process som kallas utlakning (urlakning). Det sker när vatten rör sig genom jorden och tar med sig lösliga näringsämnen.

Detta är ett stort problem, särskilt med näringsämnen som nitratkväve (NO3−), eftersom de inte är negativt laddade och därför inte binds till jordkolloiderna. I stället rör de sig fritt med vattnet.

När sker utlakning?

Utlakning sker främst när det är ett överskott på vatten i marken, till exempel efter:

Kraftiga regn: När regnet faller snabbt och tungt hinner jorden inte binda näringsämnen, utan de spolas rakt igenom.
Vårflod: När snön smälter snabbt på våren rör sig stora mängder vatten genom jorden och tar med sig de näringsämnen som har frigjorts under vintern.
Överbevattning: I odlingssammanhang kan överdriven bevattning spola bort viktiga näringsämnen från rotzonen.

Vilka problem kan det leda till?

Näringsförlust: Växterna får inte tillgång till den näring de behöver. Detta minskar skördarna och kan leda till att du behöver tillföra mer gödsel, vilket är dyrt.
Miljöproblem: Näringsämnena, främst nitrat, som spolas ut i grundvattnet och vattendrag kan leda till övergödning av sjöar och hav. Detta skadar ekosystemen genom att gynna tillväxten av alger som sedan kan leda till syrebrist när de dör.
Försämrad markkvalitet: Med tiden kan utlakningen förändra markens kemiska balans, vilket gör den mindre bördig.

Därför är det viktigt att arbeta för att minimera utlakning genom att till exempel tillföra organiskt material som binder näring, eller genom att använda täckgrödor som fångar upp näringsämnena i sina rötter under vintern.

Vad betyder pH-värde?

pH-värdet (potential of Hydrogen ions) är ett mått på hur sur eller basisk en lösning är. Skalan går från 0 till 14, där 7 är neutralt. Det är vätejonerna som bestämmer pH värdena.

I teorin: 0-14
I odlingssammanhang: 4-8
Växter utan specialkrav: 6-6,5
pH-värdet i sig självt har liten betydelse (inom rätt vida gränser) men… stort indirekt inflytande, ex. ändrar sig olika växtnäringssalters löslighet med ändrat pH och därmed deras tillgänglighet för växterna.
Biologisk aktivitet i jorden påverkas också
Ett pH under 7 är surt. Ju lägre pH-värde, desto surare är lösningen.
Ett pH över 7 är basiskt (alkaliskt). Ju högre pH-värde, desto mer basisk är lösningen.

I marken påverkar pH-värdet i hög grad hur väl växter kan ta upp näring. De flesta växter trivs i ett pH-värde mellan 5,5 och 6,5, men det finns undantag. Rhododendron och blåbär föredrar till exempel en surare jord, medan lavendel och många grönsaker trivs bättre i en mer neutral eller basisk jord.

Vid vilket pH-värde trivs de flesta växter?

Bäst vid 6,5 – 7 i pH värde då växten får tillgång till alla mineralämnena de behöver. I surar eller alkalisk jord får växten sämre tillgång utav mineralerna.

Varför är markens pH-värde viktigt?

Detta spann anses vara optimalt eftersom näringsämnen som kväve, fosfor och kalium då är lättast tillgängliga för växternas rötter. Om pH-värdet är för lågt (surt) eller för högt (basiskt), kan det leda till att viktiga näringsämnen binds i jorden och inte kan tas upp av växterna, även om de finns där.

Vilka växter gynnas av ett lägre pH-värde?

Växter som gynnas av ett lägre pH-värde, det vill säga en sur jord, kallas ofta för kalkskyende eller surjordsväxter. De har anpassat sig för att ta upp näring effektivt i en surare miljö.

Hortensian ändrar ofta färg på blombladen beroende på hur pH-värdet är i marken. Ju mer aluminium desto blåare hortensia – träpellets.

Exempelvis:

Rhododendron: En av de mest kända surjordsväxterna. Den trivs bäst i pH 4,5–5,5.
Azaleor: Liksom rhododendron kräver de en sur jord för att växa och blomma ordentligt.
Blåbär: Både amerikanska och vilda blåbär trivs bäst i sur jord, vanligtvis pH 4,5–5,5. I en kalkrik jord blir bladen gula, ett tecken på järnbrist.
Ljung: Vanlig ljung och klockljung föredrar sura och magra jordar.
Barrväxter: Många barrväxter, som tall, gran och en, föredrar en surare miljö.
Magnolia: Flera arter av magnolia, särskilt de som är vanliga i trädgårdar, föredrar en sur till neutral jord.
Kamelia: En elegant växt som kräver en mycket sur jord för att trivas.

För dessa växter är det viktigt att undvika att kalka jorden. Istället kan man använda sura material som torv, barrkompost eller sur gödsel för att skapa en optimal miljö för dem att växa i.

Varför gynnas rhododendron av lågt pH-värde?

Rhododendron gynnas av ett lågt pH-värde (sur jord) på grund av hur den tar upp näringsämnen, särskilt järn. I jord med högt pH (alkalisk eller neutral jord) är järn ofta närvarande, men det är bundet i en form som rhododendron inte kan ta upp. Detta leder till järnkloros, en näringsbrist som gör att bladen gulnar mellan nerverna.

I en sur jord med lågt pH är järnet däremot lösligt och därmed lättillgängligt för rhododendron att absorbera. På så sätt kan rhododendron, och andra surjordsväxter, trivas och frodas i miljöer där andra växter skulle få näringsbrist.

Detta är anledningen till att det är så viktigt att plantera rhododendron i jord med rätt pH-värde och undvika att kalka den.

Vad står LT för och vad innebär det?

Ledningstal (LT) i jord, ofta förkortat till enbart LT, är ett mått på jordens elektriska konduktivitet. I praktiken är det ett sätt att mäta mängden av lösta salter, alltså näringsämnen, i markvätskan. Ju fler joner (mineraler) som är lösta i vattnet, desto högre blir ledningstalet.

Ett högt ledningstal betyder att jorden är rik på näring, medan ett lågt ledningstal tyder på att jorden är näringsfattig. På alla gödselsäckar står det hur högt LT värdet är.

Vad betyder ett högt ledningstal?

Ett högt ledningstal kan vara både bra och dåligt.

Fördel: Det indikerar att det finns gott om tillgängliga näringsämnen för växterna.
Nackdel: Om ledningstalet är för högt kan det bli ett problem. För hög salthalt kan leda till att växtens rötter får svårt att ta upp vatten. Detta beror på osmos: vattnet i rötterna, som har en lägre salthalt, dras ut mot marken med den högre salthalten. Växten kan då vissna, trots att det finns gott om vatten i jorden.

Ledningstalet mäts ofta med en speciell mätare som kan användas direkt i jorden. Detta är ett viktigt verktyg för yrkesodlare för att kontrollera att näringstillgången är optimal för växterna.

Groningsresulat i % . Bäst med 1,5 i näringstal.

Tillväxten hos småplantor av några växter vid olika Lt.

Hvilan utbildning