1915 lade Alfred Wegener fram teorin om Pangea och kontinentaldriften.
Pangea skapades runt 355 miljoner år sedan när tidigare kontinenter krockade och bildade en superkontinent. Den bröts upp för 175 miljoner år sedan.
Jordens inre struktur
- Fast inre kärna
- Flytande inre kärna
- Manteln – Fast in mot kärnan, flytande/plastisk mot jordskorpan
Kretslopp
Nytt berg kommer till ytan där kontinentalplattorna rör sig bort ifrån varandra. Där plattorna möts så trycks gammalt berg ner i manteln. Slutna cirkulära system.
Jordskorpans uppbyggnad
- Berggrund
– De beståndsdelar som bygger upp jordskorpan och är fast förenade.
– Framförallt bestående av bergarter som bildas av vulkanutbrott.
– Olika typer av berg beroende på vilket cirkulärt system. - Lösavlagringar
– Det material som bildar en lös massa av större och mindre korn.
– Bildas när berg vittrar sönder och biologiskt material bryts ned.
– Lösavlagringar kan också packas och kittas samman under högt tryck så att nya bergarter bildas
Bergarternas kretslopp
- Magmetiska bergarter är ursprungliga på så sätt att de bildats av magma som stelnat.
ex. granit och diabas, de ger upphov till sura jordar. - Sedimentära bergarter har bildats av sand- och slamavlagringar under högt tryck i sjöar och hav.
ex. sandsten och lerskiffer. - Metamorfa bergarter bildas från de andra två genom högt tryck och värme.
ex. gnejs och marmor, de ger upphov till magra/urlakade jordar.
Mineraljordens uppkomst
- Mekanisk vittring
– Berggrunden förslits med vind, rinnande vatten, sprängverkan i sprickor med is eller rötter.
– Leder till sönderdelning till finare beståndsdelar, men ändå ofta relativt grovt som sten, grus och sand.
– Lämpligt för utfyllnad, men inte växtodling. - Kemiska vittring
– Sker med syror som kolsyror och humussyror.
– Mekanisk vittring är en förutsättning för snabb och effektiv kemisk vittring.
– Leder till kraftig finfördelning av materialet och omvandling så att nya ämnen bildas, de s k lermineralen (lermineralen har stor betydelse för våra odlingsjordar).
Istidens verkningar
- Det skedde en mekanisk nedbrytning i gigantisk omfattning.
- Isen och dess smältvatten flyttade enorma mängder material.
Lera på kalkbar jord – leran ser till att vi inte har en sur jord att odla i.
Mark och grund
Det översta jordlagret, där växtrötterna får fäste och näring, kallas mark. Djupet på marken kan variera. Kännetecknande för marken är att den mer eller mindre påverkas av klimatet och växtrötterna. Jordlagret under marken kallas grund.
I odlad jord kallas det översta marklagret matjord och det undre alv. Med matjord menas det lager som räcker till plogdjup. Det har oftare mörkare färg än den underliggande alven.
Markens fyra beståndsdelar
Mineralpartiklar
Markens matjord består av småpartiklar (mineral), som härstammar från bergarternas vittring. Partiklarna är blandade med sönderdelningsprodukter från växt- och djurvärlden (mull). Man kan säga att mineralpartiklarna är jordens skelett. De grövre partiklarna har likadan sammansättning som den ursprungliga bergarten. Finare partiklar har förändrats genom vittring och kemisk påverkan.
Då har mineralpartiklar med annorlunda uppbyggnad bildats, s k sekundära mineral. Där mineralsubstansen innehåller stora mängder kvarts är jorden svårvittrad och förblir ganska näringsfattig. Mineral som är rika på fältspat och glimmer, kalkspat och apatit vittrar snabbare och ger mer näringsrika jordar. Exempel på näringsämnen som löses ut vid vittring är kalium, kalcium, magnesium, fosfor och svavel. Ju mer finfördelat materialet blir, desto större blir angrepps ytan och desto snabbare sker omvandlingen till sekundära mineral.
Mineralpartiklarna har fått olika benämningar alltefter sin storlek. Det är svensken Albert Atterbergs korngruppsskala man använder. Den har fått vidsträckt internationell användning. Korngruppen sand indelas ibland i grovsand och mellansand, mo i grovmo och finmo samt mjäla i grovmjäla och finmjäla. Internationellt används korngruppen silt som omfattar korn grupperna finmo + mjäla.
| Korngrupp (Fraktion) | Diameter i mm |
| Block | > 200 |
| Sten | 200 – 20 |
| Grus | 20 – 2 |
| Sand | 2 – 0,2 |
| Mo | 0,2 – 0,02 |
| Mjäla | 0,02 – 0,002 |
| Ler | < 0,002 |
Mullsubstans
Mull, humus, bildas då växtrester under medverkan av markorganismer bryts ner till allt enklare substanser. Processen kallas Inineralisering och påverkas av markens genomluftning, temperatur, fuktighet och näringstillstånd.
Mullbildningen sker på olika sätt i olika miljöer. I sjöarnas bottenslam blandas finare mineralpartiklar med organiskt material till gyttja. Halten mull kan variera mycket. Avlagringar i torvmossar består till 100 % av mull. På fastmarksjordar finns en varierande halt av mull. Den beror bl. a. på vad som tidigare vuxit i jorden och nerbrytningsförhållandena.
Markvätska
Mellan de fasta partiklarna i marken finns markvätska och gaser. Markvätskan består av vatten och ämnen som är vattenlösliga, bl a förekommer växtnäringsämnena lösta i markvätskan. Om det uppstår överskott på vatten kan näringsämnen gå förlorade genom utlakning. Under den tid som växterna har sitt största näringsbehov är dock risken för utlakning liten.
Markluft
I en bra mark ska luften med sitt innehåll av syre och koldioxid kunna röra sig fritt. Det är nödvändigt för att växtrötterna och mikroorganismerna ska kunna andas. I en för tät jord med brist på syre och för lite markluft kan inte växternas rötter utvecklas. Det biologiska livet trivs inte heller.
Fördelning av markens fyra beståndsdelar
Den lämpligaste fördelningen av beståndsdelarna i marken är när ungefär hälften av volymen utgörs av fast material, såsom Inineral- och mullämnen, och hälften av porer fyllda med vatten och luft. Ett sådant gynnsamt förhållande råder i regel efter vinterns frost.
Bäst är det när mineralpartiklarna och mullämnena består av olika stora partiklar. Då blir även markens hålrum olika stora, och fördelningen av porer som innehåller vatten och luft i marken blir bättre, så att växternas försörjning med vatten och luft tillgodoses.
Kolloider
Alla partiklar i jorden som är mindre än två tiotusendels millimeter kallas för kolloider. De kan antingen bestå av lerpartiklar eller humuspartiklar. Lerpartiklarna har uppkommit antingen genom att mineralpartiklar vittrat till mycket små delar eller genom att partiklar omvandlats till sekundära mineral. Humuspartiklarna är resultatet av att jordens organiska substans – i form av växt- och djurrester – har brutits ner till ytterst små partiklar.
Kolloiderna spelar en mycket viktig roll i jorden. Genom sin storlek får de några egenskaper som inga andra partiklar har, nämligen:
- Mycket stor yta. Genom att den sammantagna ytan är mycket stor finns det också förutsättningar för att de ska kunna binda stora mängder vatten och näring.
- Hygroskopiska egenskaper. Kolloiderna absorberar vatten och en kolloid rik jord kan därmed binda stora mängder vatten.
- Elektriskt laddade egenskaper. Kolloiderna uppträder som elektriskt laddade partiklar. Därmed kan de binda till sig de positivt laddade näringsämnena som finns i markvätskan.
Jordarter
Indelningssystem
- Efter bildningssätt
– Vid geologiska studier
– Ursprung och bildningssätt
– Skiljer på isälvsgrus, älvgrus, svämsand, flygsand, osv - Ur teknisk synvinkel
– Används vid beömning av hållfasthet, tjälfarlighet mm.
– Underlag vid byggnationer t ex byggnader och vägar.
Moränavlagringar – osorterat material
Stora mängder material, i olika storlekar, blev kvar på den plats där isen smälte. Denna osorterade blandning kallas morän.
Vår absolut vanligaste jordart – 75% av alla jordar är moränjord!
Andra vanliga jordar:
• Sandjord
• Mo och mjäla, också kallat siltjordar
• Lerjordar
Organisk substans – organogena
– Rester av döda djur och växter.
– Mäktiga lager kan bildas.
– Gyttja, torv och mull är exempel på organogena jordar.
Jordens organiska substans
Förna är det lager som finns högst upp av de olika jordnivåerna. Förnan består av organiskt material som
ligger på marken. Detta består till största delen av döda men inte helt nedbrutna växtdelar. En del utgörs
även av djurrester samt exkrement som hamnat på marken.
Humus är saprofytiskt nedbrutna växt- och djurdelar i förnan, vars ursprung inte längre kan identifieras med blotta ögat.
En saprotrof är en organism som tar sin näring från dött organiskt material. Många svampar och bakterier
är saprotrofer och kallas för saprofyter som kommer från grekiskan för rutten växt.
Organogena jordarter
Torv
– Bildas vid syrebrist och växter i våt miljö.
– Typ av torv beroende på typ av växt.
– Vanligt i Sverige, ca 20% av ytan.
– Vilken torv vi får beror på vilken växt som blivit nedbruten, olika typer.
ex. Vitmossetorv – näringsfattig, bra vatten- och näringshållande, bra jordförbättring.
ex. Kärrtorv – näringsrik, bra för uppodling, består av starrarter, fräken m fl.
ex. Gyttja – bildas i öppet vatten av växt- och djurrester, vass nate (våtmarksväxter) mfl vattenväxter, syrefattig.
Exempel på jordarter i en dalgång
Jordarten på ett plant fält är ofta ganska enhetlig. I sluttande terräng kan det dock finnas ett stort antal olika jordarter på ett och samma fält. Se bilden.
